1 maj, fredag, avslut och avfärd.

Så är då sista frukosten aväten, packningen klar. Vi blir hämtade av chaufför och får skjuts till Kisumo, där vi får avrapportera till RDS koordinatorer innan vi far vidare.

Det har varit 6 fantastiska veckor, omtumlande, utmanande, spännande och väldigt annorlunda. Allt var annorlunda! När jag beskriver vardagen kan det verka nedslående med alla de brister som finns jämfört med Sverige, men det har varit en positiv upplevelse. RDS har en fungerande organisation i det lilla. Vi kan inte förändra situationen i hela Kenya, men vi kan påverka livet och hälsan för de människor vi möter. Under mina 6 veckor träffade jag drygt 700 patienter, teamet många fler med barnavård, mödravård och vaccinationer.



Bostäderna var annorlunda



Bilstandarden var annorlunda.

 

Mottagningslokalerna var annorlunda.

Den medicinska utrustningen var annorlunda

 

Laboratorieservice var annorlunda



Journalsystemet var annorlunda

 

Toalettstandarden på klinikerna var annorlunda



Maten var annorlunda

 

Kanske reser jag dit igen för ytterligare en arbetsperiod.

30 april, torsdag, Itete.

Ännu en sista dag. Tolken Franklin var förhindrad idag och ersättaren Kenneth dröjde på grund av problem i familjen, så Sentrine, vår sköterska fick börja som översättare tills han kom. 43 patienter, varav 9 malaria. En hel del svåra sjukdomar som misstänkt tuberkulos, tarmtumör, svår blodbrist, men inga svårt akut sjuka.

Health committe och teamet framför klinikbyggnaden

Ett glädjeämne för dagen var en en månaders baby som jag såg för någon vecka sedan och misstänkte bakterieinfektion i en led. Hon togs till sjukhus och fick antibiotika och operation och det visade sig vara "bara" en lednära infektion med varbildning. Nu var hon feberfri och såret såg ut att läka.

29 april, onsdag, Namasanda

Sista dagen i Namasanda. Det känns vemodigt nu när det är "sista dagen" varje dag. En ordinär mottagning med 23 patienter varav 10 malaria.

Väntrummet.

 



Health committe medlemmar, del av teamet och längst till höger maken Per-Olof framför kyrkan där vi hade vår mottagning.

Bakom kyrkan ligger denna lilla chamba - plantering. För 5 veckor sedan var den helt kal, nu växer majsen 8-10 dm hög.

28 april, tisdag, Ebubambula

Idag kunde vi inte gå någon morgonpromenad eftersom Evans har sin lediga dag och släppte ut Blodie, vakthunden,  innan han for. Blondie är mycket snäll och tillgiven mot Evans, men inte så väldresserad och hinner ju inte lära känna oss korttidsboende, så vi fick snällt stanna inne tills Eric, som hon också känner,  kom och tog hand om henne.







Idag hade vi mottagningen i Ebubambula i en katolsk kyrka. Varje mottagningsdag sitter några kvinnor utanför kyrkan och sjunger en mässande sång under flera timmar - kanske sitter de där andra dagar också.

Min stamgäst kom som vanligt.

Idag kom inte mannen som har nycklarna till sakristian, där jag i vanliga fall har min mottagning. I stället fick jag sitta bakom draperade lakan i ett hörn där man i vanliga fall har ved på tork. Jag hade stol, bord och brits så det gick alldeles utmärkt. Vi hade 37 besök varav 17 var malaria, 5 skabb, men också många med influensaliknande symptom och vanliga förkylningar. Väldigt många av patienterna har både två och tre diagnoser.

Medlemmarna i Health committe framför kyrkan.
 

Efter arbetet hade vi en avskedsmiddag för våra kenyanska medarbetare. Kollega Lena och jag bjöd på ärtsoppa och pannkaka med princessylt och hjortronsylt. Maken Per-Olof hade fått en lång inköpslista och hade resväskan full av ingredienser när han kom. Maten uppskattades.

Mörkret faller vi omkring klockan 7 på kvällen, men redan vid 6-tiden kommer myggen, så det går inte att sitta ute om man inte är ordentligt insm
ord med Mygga, Oftast väljer vi att dra oss inomhus.

27 april, måndag, Khandai

Blött och slaskigt framför kyrkan där vi har vår mottagning.

Det har regnat hela natten och är rejält blött ute. Vägarna är otroligt sliriga och genomsatta av regndiken av varierande bredd och djup när vi kommer från asfalten. Vi var i diket ordentligt en gång, men Eric tog oss säkert upp igen.

Kyrkorummet där vi har vår mottagning

Maken Per-Olof var med ut till mottagningen idag och liksom jag var första dagen så var han överväldigad av landskapet, mängden människor, fattigdomen, mängden patienter på kliniken och de minimala resurserna vi har för att bedriva sjukvård.

"Väntrummet"

Även idag hade regnet satt stopp för en del patienter. Vi hade 20 besök, inga svårt akut sjuka, 5 med malaria och 4 med svår blodbrist av.








 Efter mottagningen fick vi lunch och sen hade vi en diskussion med Health committe över ämnet nutrition. Ännu har vi inte sett så många undernärda barn, men nu är planteringssäsongen över och man kan inte skörda förrän i juli, så nu säger personalen i teemen att det kommer att bli vanligare och vanligare. Budskapet idag handlade om att mödrarna ska amma så länge som möjligt, helt fram till 6 månader och sedan delvis. Man försöker också informera om näringsinnehållet i olika livsmedel som finns billigt tillgängliga i hushållen. Risken är att man ensidigt använder majs, ris, potatis och cassava, alltså endast kolhydrater, och säljer proteinrika bönor för att köpa dyr babygröt eller mandasi - en sorts friterat bröd eller munk..

24 april, fredag, Suwo

Sista gången jag har mottagning i Suwo. Det rullar på, inga riktigt svårt akut sjuka patienter, men några gamla med andningsproblem och naturligtvis många malaria-barn. Vi gör reklam för och säljer impregnerade myggnät till ett mycket lågt pris, 100 shilling, men just nu är de slut på lager och vi vet inte när de kommer in igen. Mycket olyckligt eftersom näten i större affärer kostar mellan 1000 och 1500 shilling, en summa som är helt oöverkomlig för de flesta av våra patienter.



Till lunch fick vi ugali - majspuddingen, skumawiki - en spenatliknande blandning, något köttliknande och lite sky. Jag var lite misstänksam mot det köttliknande, men jag tänkte att jag frågar ingenting, jag bara äter. Eftersom det var mitt sista besök pratades det om lite av varje, bland annat att jag fotograferar nästan allt. Då säger min bordsgranne: Men du har ju inte fotograferat ( just det!!!) tarmarna.






Efter lunchen hade vi gruppfotografering med Health committe volontärerna och jeepteamet framför kyrkan där vi har vår mottagning.

Efter hemkomst till doctors house bar det av ner till Kisumu för att möta maken Per-Olof som anlänt från Sverige.

23 april, torsdag, Itete

Rutin på morgonen.

Dagens mottagning är Itete med stor anslutning av patienter, 56 personer. Många barn med malaria, men också många vuxna och de har ofta varierande symptom och tar lite längre tid. Astma är vanligare nu under den regniga och (relativt) kalla perioden, dessutom problem från rörelseapparaten eftersom det är planteringssäsong och allt arbete görs för hand.

Här är min översättare Franklin och en astmasjuk patient. Franklin sitter med ryggen precis intill väggen. Bakom mig syns undersökningsbritsen. Bredvid mig står "doctors box" uppslagen och i den finns all min medicinska utrustning och lite mediciner för injektion.






Jag väntade på återbesök av den elektriskt brännskadade tonårspojken från förra veckan, men han kom inte. Steve från health committe hade gjort uppföljningsbesök på måndagen så som vi kommit överens om. Han berättade att brännskadan på ryggen var i läkning, men de djupa skadorna vid handlederna var oförändrade. Han berättade också att familjen valt att fortsätta behandlingen genom den traditionella medicinen i stället för hos oss. Jag blev verkligen ledsen att höra detta. Visst ska man vara ödmjuk inför traditionell medicin, men den här pojken skulle ha läkt bättre av vår behandling!

Vår chaufför och lab.tekniker Eric föreläser för väntande patienter och medlemmar av health committe innan mottagningen börjar.












Han ska snart ha ledigt och idag hade vi med hans ersättare Daniel för introduktion. Det finns tydligen många utbildade lab.tekniker i Kenya, men inte så många som kan köra bil, så man kommer att ta in en chaufför också.

Lite skoj och stoj måste man också få ha för sig!

22 april, onsdag, Namasanda

Morgonpromenad genom staden, huvudgatan och runt några kvarter. Då passerar vi bland annat Baraka hotel, som har fascinerat oss. Hotel härikring behöver inte nödvändigtvis betyda att man erbjuder övernattning, utan det räcker om man kan erbjuda sittplats och en dricka. Baraka Hotel ser ändå ut som en lite enklare ställe.

Väl hemkommen var det dags att packa bilarna och köra iväg. Den ena bilen var dock på lite dåligt humör och ville inte starta. Efter lite skruvande och prövande och påhejande gick den dock igång.








Mottagningen var i Namasanda, 23 patienter varav 10 malaria. Josefin hade återigen lagat ljuvlig kassava till förmiddagsteet. Vi hann inte med någon lunch och ingen utbildning med Health committe eftersom vi skulle på studiebesök på vårt närmaste sjukhus.

Jessica, jag och Sara, i bakgrunden byggnaden med vårdavdelningar.

Jessica, som är sjukhuschef sedan 10 år tillbaka, visade oss runt. Huvudbyggnaden är från 1935 och var från början en militärförläggning. Officersbostäderna är omgjorda till administration och två flyglar är nybyggda, en för mottagning och lab och en för HIV och TBC. Personalen består av en läkare, 4 medical officers, 36 sjuksköterskor och en del kringpersonal. Det finns en avdelning för män, en för kvinnor och 2 för barn, dessutom en maternity ward med förlossning och eftervård. Där har man tillgång till två kuvöser. Man har otrolig platsbrist, ibland 4 barn i varje säng, 2 vuxna i varje säng, ingen möjlighet till isolering, men man har som policy att aldrig avvisa någon patient som behöver inläggning. Man har kvalificerad personal, men stor brist på utrymme och utrustning.
Kollega Lena var på studiebesök på ett annat, lite större sjukhus där man hade lite bättre förutsättningar.

21 april, tisdag, Ebubambula

Det har åskat och regnat inatt, men på morgonen har vi både el och vatten. Vi tar en härlig morgonpromenad i sval och klar morgonluft.

På morgonen packar teamet bilarna med mediciner och omläggningsmaterial, labutrustning, pallar och sophinkar, myggnät, böcker för registrering och termos med te. Utrustningen förvaras i garaget till doctors house.

All min medicinska utrustning finns i doctors box, men det finns en hel massa andra "bra att ha" saker som jag har i min ryggsäck.

• Tidning att ställa ryggsäcken på på jordgolv
• Börs för poverty fund och dagskassan
• Ombyteskläder. Onödigt tycker en del och jag har ännu inte behövt byta, men ett ösregn, en vurpa i leran eller en kräkande patient..............
• Solglasögon
• Solskydd
• Sked - om det serveras ugali med bönor eller grönsaker äts det med fingrarna och jag kan inte riktigt tekniken
• En påse nötter om ugalin, som oftast finns med till lunch, inte skulle falla i smaken någon dag
• Regnponcho - 10 meter genom ösregn räcker för att man ska bli genomblöt
• Egen handsprit - den inhemska är kladdig
• Handduk för att torka spritade händer - den röda jorden fastnar på allt och utan handduk blir man alldeles grusig om händerna
• Eget vatten
• En tub vätskeersättning hänger med, men har inte använts

Dagens mottagning var ganska lugn, inga svårt sjuka patienter som behövde remitteras. Som vanligt många med sekundärt infekterade hudåkommor, flera svamp i hårbotten och skabb. 8 av 25 hade malaria.

Efter dagens mottagningar hade vi teammöte och våra HIV-councellors berättade om hur de haterar provtagning och rådgivning. Prevalensen av HIV i Kenya är ca 6 % och vårt område ligger också på den nivån. Provtagning och behandling av HIV är gratis och mödravården lägger stor vikt vid att fånga upp, behandla och stödja drabbade.

Teamen för Matungu och Mumias jeeplinjer och vår husfru Nancy. Saknas gör vaktmästaren Evans.

20 april, måndag, Khandai

Hela gårdagens eftermiddag och kväll regnade det, även under natten. Vägarna är leriga och hala och kollega Lena hade stora problem att komma fram till sin mottagning, för mig gick det bättre.

Min mottagning i Khandai blev väldigt lugn, endast 15 patienter. Upptagningsområdet för den kliniken ligger till stor del på andra sidan en flod. Denna hade svämmat över av regnen, så patienterna kunde inte ta sig fram till oss.

Det här är en annan flod som vi passerar varje dag på väg till mina kliniker. För en månad sedan var det här en liten bäck som silade fram mellan några stenar!











Den här veckan har vi besök av Sara, AT-läkare från Sverige, som är här och auskulterar, och hon följde med kollega Lena på hennes mottagning. Den mottagningen var mera välbesökt och bland annat träffade de en mamma med ett litet barn som kom på återbesök för uppföljning. När besöket var klart avslutade mamman med att dra upp en levande höna ur sin väska och lämna över den till Lena. Hon ville visa sin uppskattning och tacksamhet, men Lena blev något ställd. Teamet hjälptes dock åt att ta hand om hönan, frakta hem den, och nu bor den hos Nancy.

19 april söndag, besök hos Nancy

Nancy är vår husfru, som hjälper oss med städning och tvätt, handling och matlagning. Hon bor i byn Namasanda, där jag har min onsdagsklinik, och idag har hon bett hem oss till sig och till sin kyrka.
Från början var det tänkt att vi skulle ta oss dit på egen hand, men våra kenyanska vänner trodde att det kunde bli problem - vi kunde bli lurade på pengar, hamna på fel buss eller avsläppt på fel hållplats - så de tog hand om allt.

Vår vaktmästare Evans promenerade med oss till busshållplatsen, stannade rätt buss, tog reda på vad vi skulle betala och talade om var vi skulle släppas av. Han lämnade dessutom med oss en lapp med namnet på hållplatsen där vi skulle stiga av och telefonnummer till honom om något krånglar. Snacka om att vara omhändertagen!

Lokalbussarna här är minibussar, som i Sverige tar högst 9 personer. Här är det tillåtet med 14 passagerare + förare, och oftast går det in några fler om man anstränger sig lite. Konduktören kan dessutom hänga ståendes i skjutdörren. Taket är invändigt förstärkt eftersom mycket packas på taket - möbler, sädessäckar, resväxor osv.

Väl framme i Harambee mötte Nancy oss och tog oss först till skräddaren som sytt upp våra klänningar. Hennes atelje sträcker sig ca 1 m längre till vänster om bilden. Skräddaren var hem till oss för måttagning för en dryg vecka sedan, levererades efter några dagar, men behöver nog justeras lite. Lena ska få sin ändrad här, men jag spar mina ändringar till hemkomsten.

Sedan tog Nancy oss med till kyrkan. Det är en liten och ganska ny församling med 77 medlemmar. Vi fick presentera oss framme vid predikstolen och i stort sett hela församlingen presenterades för oss med namn. Större delen av predikan hölls på engelska (för vår skull) och Nancy tolkade till kiswahili. Gudstjänsten innehöll mycket musik och dans, ljudvolymen var hög, men det var något fel på anläggningen så emellanåt tystnade elpiano och högtalare. Det var nästan vackrare för våra öron med a capellasång utan högtalare.








Mot slutet av gudstjänsten kallade prästen upp mig för att jag skulle läsa en välsignelse över en ny ljudanläggning som var införskaffad. Jag var minst sagt tafatt i den situationen, men jag hoppas att min bön om välsignelse gick fram både till Gud och församlingen.

Efter gudstjänsten skulle vi hem till Nancy för att träffa hennes barn och äta lunch. Det var några km dit, så nu stod vi inför nästa utmaning. Transportmedlet dit var nämligen piki-piki, motorcykel. Det är nog det vanligaste transportmedlet här och efter vägarna står unga män i klungor och väntar på kunder. De tar 2-3 passagerare och det mesta vi sett är 2 vuxna och 3 halvvuxna barn + packning på en motorcykel. Resan gick bra!







Nancy bor i ett traditionellt hus med 4 rum, ett sovrum för de sex barnen, ett vardagsrum, ett litet sovrum för sig och ett förråd. Köket ligger i ett annan hus, där hon lagar mat över öppen eld. Hon har 5 egna barn mellan 10 och 3 år och har hand om ett 12-årigt brorsbarn som blev föräldralöst vid 6 års ålder. Maken lämnade henne för 2 år sedan. Hon har 2 kor och ett antal höns, en liten plantering i anslutning till huset och en större odling längre bort.

Nancy bjöd på en fantastiskt god lunch med ris, kyckling, sky, chapati och jordnötter

Alla barnen, både Nancys och grannbarnen var mycket fascinerade över att 3 msungus fanns i huset
De var mycket roade av våra inspelade videoklipp från kyrkan och en snutt med Lenas barnbarn som sjöng en sånglek med burkar. De ville gärna bli fotograferade och se fografierna sen, men var lite förvånade över våra motivval.

18 april, lördag

Strömlöst på morgonen, sovmorgon eftersom vi ska på ett möte med Rotary Doctors ledning i Kenya, teamledare och doktorer från 5 jeeplinjer i området. Avfärd vid 9-tiden till Bungoma, en större grannstad. Jag hade fått förfrågan om jag kunde köra eftersom jag har internationellt körkort, men efter moget övervägande tackade jag nej och Joseph körde oss i stället.

Det var ett givande möte där vi kunde diskutera behov, pågående aktiviteter och möjliga förbättringar. Med oss hem till Mumias kom Sara, som gör sin AT-tjänst i Sverige, men tagit tjänstledigt för att auskultera linjerna i Siaia. Patientunderlaget där är mindre än det vi har, så hon kommer att följa oss den här veckan.

I veckan läste vi i tidningen om Kenya´s demographic Health survey. Många intressanta siffror.

• 7 av 10 barn har fullföljt vaccinationsprogrammet. Siffrorna skiljer sig åt i landet, men vår del har bra täckning.
• Akuta luftvägsinfektioner, malaria och diarre med uttorkning är främsta dödsorsaken bland barn.
• 3 av 10 barn ligger signifikant under sin tillväxtkurva.
• Vartannat hushåll i Kenya har ett insekticidpreparerat nät
• Gravida rekommenderas minst 4 besök på AnteNatalClinic. Beroende på landsända varierar antalet som uppnår detta mellan 18 och 73 %. 
• Hälften av alla kvinnor föder på Health facilities eller med hjälp av medicinskt utbildad personal.
• Medel är 4 barn per kvinna, till skillnad från mitten av 70-talet då medel var 8 barn per kvinna.
• Kvinnor som gått ut secondary school, ungefär gymnasiet, har bättre hälsa, har färre och friskare barn som är bättre vaccinerade och har bättre tillväxt.
• 58 % av lågutbildade kvinnor är omskurna, andelen minskar bland yngre kvinnor. I vår region beräknar man risken att en flicka blir omskuren till 1 på 10. Av de kvinnor och flickor jag undersökt har ingen varit omskuren.
• Varannan vuxen har HIV-testats senaste 12 månaderna, kunskapen om HIV och smittskydd är ganska bra.

De flesta siffrorna har förbättrats, men som synes finns mycket att göra.



Vi har ganska korta, men mycket intensiva arbetsdagar, ca 8 timmar. Vi kommer hem vid 3-4 tiden och sitter en stund på altanen med kaffe eller te. Vi läser på lite om sjukdomar vi stött på under dagen, men huvudet klarar inte av så mycket mer. Hemma i Falun stickar jag så fort jag får en stund över. Jag stickar baby tröjor och filtar på löpande band till Erikshjälpen och andra organisationer som skickar hjälpsändningar. Men stickning var alldeles för skrymmande att ta med hit ner. så det fick bli ett annat "Sisyfos-projekt", som riskerat att aldrig bli klart. Jag broderar kruskvalar, krage och manschetter, till mansskjortan i Leksandsdräkten. Det är plattsöm, räknat över trådar på skollinne, inte riktigt anpassat för 65-åriga ögon, så jag använder luppglasögon.

Vi har ett rikt fågelliv utanför vårt hus, med många små och färgglada fåglar, men de är svåra att fånga på bild. De flesta fåglar är långsmala i motsats till våra lite runda och bulliga - det kanske har något med kylan hemma att göra?

17 april, fredag, Suwo

Strömlöst på morgonen, strömlöst på eftermiddagen, men till kvällen fick vi både el och internet.

Dagens klinik är Suwo, med fin asfalterad väg nästan hela vägen.  Kliniken inryms i en kyrka som invigdes för bara ett och ett halvt år sedan. Även här har jag min mottagning i sakristian medan resten av teamet arbetar i varsitt hörn av kyrkorummet.







Vanligaste diagnos på alla mottagningarna är malaria, idag 9 av 30, men annars är det en spridning av diagnoser som är vanliga också i Sverige. De flesta vuxna patienter är "farmers", hårt kroppsarbetande och många med problem från rörelseorganen.

Den bild jag får av den offentliga sjukvården är ofta frustrerande och oförståelig. Vi har en förteckning över sjukhus vi kan remittera till för ytterligare utredning eller behandling, men patienterna har ofta inte råd med sjukhusavgifterna. Informationen om gjorda undersökningar och rekommenderade behandlingar ges inte eller uppfattas inte av patienterna och de givna behandlingarna skiljer sig mycket från vad vi är vana vid. Antibiotikaförskrivningen är mycket hög, ofta flera antibiotika samtidigt och i injektionsform.

En av dagens patienter var en medelålders man med mycket stark misstanke på grön starr, en smärtsam ögonsjukdom som obehandlad leder till blindhet. Jag ville remittera honom till sjukhuset med ögonspecialist, men han berättade att han redan varit där. Han hade kvitto från 3 besök, men hade inte fått reda på utredningsresultat och inte fått någon behandling eller medicinering. Nu hade han inte pengar till något fler besök utan bad att få smärtstillande i stället.





De flesta barn som jag möter är rädda för mig, framför allt barn som varit i kontakt med sjukvården tidigare, men här är två syskon som till och med efter provtagning ville leka lite tittut.