19 april söndag, besök hos Nancy

Nancy är vår husfru, som hjälper oss med städning och tvätt, handling och matlagning. Hon bor i byn Namasanda, där jag har min onsdagsklinik, och idag har hon bett hem oss till sig och till sin kyrka.
Från början var det tänkt att vi skulle ta oss dit på egen hand, men våra kenyanska vänner trodde att det kunde bli problem - vi kunde bli lurade på pengar, hamna på fel buss eller avsläppt på fel hållplats - så de tog hand om allt.

Vår vaktmästare Evans promenerade med oss till busshållplatsen, stannade rätt buss, tog reda på vad vi skulle betala och talade om var vi skulle släppas av. Han lämnade dessutom med oss en lapp med namnet på hållplatsen där vi skulle stiga av och telefonnummer till honom om något krånglar. Snacka om att vara omhändertagen!

Lokalbussarna här är minibussar, som i Sverige tar högst 9 personer. Här är det tillåtet med 14 passagerare + förare, och oftast går det in några fler om man anstränger sig lite. Konduktören kan dessutom hänga ståendes i skjutdörren. Taket är invändigt förstärkt eftersom mycket packas på taket - möbler, sädessäckar, resväxor osv.

Väl framme i Harambee mötte Nancy oss och tog oss först till skräddaren som sytt upp våra klänningar. Hennes atelje sträcker sig ca 1 m längre till vänster om bilden. Skräddaren var hem till oss för måttagning för en dryg vecka sedan, levererades efter några dagar, men behöver nog justeras lite. Lena ska få sin ändrad här, men jag spar mina ändringar till hemkomsten.

Sedan tog Nancy oss med till kyrkan. Det är en liten och ganska ny församling med 77 medlemmar. Vi fick presentera oss framme vid predikstolen och i stort sett hela församlingen presenterades för oss med namn. Större delen av predikan hölls på engelska (för vår skull) och Nancy tolkade till kiswahili. Gudstjänsten innehöll mycket musik och dans, ljudvolymen var hög, men det var något fel på anläggningen så emellanåt tystnade elpiano och högtalare. Det var nästan vackrare för våra öron med a capellasång utan högtalare.








Mot slutet av gudstjänsten kallade prästen upp mig för att jag skulle läsa en välsignelse över en ny ljudanläggning som var införskaffad. Jag var minst sagt tafatt i den situationen, men jag hoppas att min bön om välsignelse gick fram både till Gud och församlingen.

Efter gudstjänsten skulle vi hem till Nancy för att träffa hennes barn och äta lunch. Det var några km dit, så nu stod vi inför nästa utmaning. Transportmedlet dit var nämligen piki-piki, motorcykel. Det är nog det vanligaste transportmedlet här och efter vägarna står unga män i klungor och väntar på kunder. De tar 2-3 passagerare och det mesta vi sett är 2 vuxna och 3 halvvuxna barn + packning på en motorcykel. Resan gick bra!







Nancy bor i ett traditionellt hus med 4 rum, ett sovrum för de sex barnen, ett vardagsrum, ett litet sovrum för sig och ett förråd. Köket ligger i ett annan hus, där hon lagar mat över öppen eld. Hon har 5 egna barn mellan 10 och 3 år och har hand om ett 12-årigt brorsbarn som blev föräldralöst vid 6 års ålder. Maken lämnade henne för 2 år sedan. Hon har 2 kor och ett antal höns, en liten plantering i anslutning till huset och en större odling längre bort.

Nancy bjöd på en fantastiskt god lunch med ris, kyckling, sky, chapati och jordnötter

Alla barnen, både Nancys och grannbarnen var mycket fascinerade över att 3 msungus fanns i huset
De var mycket roade av våra inspelade videoklipp från kyrkan och en snutt med Lenas barnbarn som sjöng en sånglek med burkar. De ville gärna bli fotograferade och se fografierna sen, men var lite förvånade över våra motivval.