28 mars Ebubambola

I gårkväll och i natt har vi haft åska och regn, inte precis ett stilla sommarregn. I kväll kom åskan igen och nu har vi ingen ström.

Vägarna ut till Ebubambola hade klarat regnet bra. Vi gick en morgonpromenad medan mottagningen ställdes i ordning och volontärerna och delar av jeepteamet hade undervisning för väntande patienter. Veckans tema är handhygien och handtvätt.






Dagens mottagning var lugn med 31 patienter, varav 14 med malaria. Våld i hemmet är ganska vanligt och nästan varje dag har jag någon patient som söker för skador, så även idag.

I Ebubambola har man byggt en ny skolbyggnad med 2 klassrum. Här pågår undervisning i det ena. Lärarinnan har undervisning för 72 elever, halva klassen är utanför bild. Från sakristian där jag jobbar kan man se dörren till skolan och framåt lunch var det några barn som smet iväg för att leka i stället.

Väl hemma var det min och kollega Lenas uppgift att undervisa jeepteamen. Vi har tillsammans med teamen kommit fram till teman tidigare och idag har vi pratat om överansträngningsutlösta besvär från rygg, skuldror och knän. De flesta vuxna vi träffar är småjordbrukare, farmers, som odlar för familjens behov. Allting görs för hand med enkla hackor och machetes, så överbelastning är mycket vanligt, speciellt nu under planteringssäsong.




Det är alltid en utmaning att berätta om våra svenska behandlingar och samtidigt tänka på att det ska kunna användas här under enkla förhållanden. Vi ritade, berättade och demonstrerade och teamen trodde att det skulle kunna användas även här.

27 mars Khandai

Khandai är den klinik som ligger längst bor och som har de sämsta vägarna. Vägen har ingen beläggning och består av jord och lera. Ändå är den i mycket bättre skick än förra gången. Det finns grunda diken och regnen har inte ännu gräft fåror och blottlagt stenblock. På morgonen är det mycket skolbarn på väg till skolan på vägarna. De är alla glada, vinkar och ropar "How are you?" eller Habari som betyder ungefär samma sak. De blir överlyckliga om jag vinkar tillbaka och jag känner mig som drottningen och vinkar snällt.

Mottagningen i Khandai var lugn idag, 33 patienter, och inget att jämföra med kaoset som var förra måndagen med 54 patienter. Jag är så ledsen att jag inte fick några foton från det tillfället. Den lilla kyrkobyggnaden var fullproppad med folk, liggande, sittande, stående och rätt som det var kunde ett barn komma inkrypande under skynket till mitt "rum". Det var dessutom en ljudnivå som inte var av denna världen.

Idag gick allt lugnt och stilla till. De flesta barnen är stoiska och klarar alla undersökningar, men de mindre gråter förstås vid provtagningar. Många barn har aldrig sett en "msungu", en viting förut och en del blir alldeles panikslagna och bara skriker. Idag hade jag dock en liten flicka som bara var förundrad. Hon satt i mammans knä och tittade på mig, sen sträckte hon fram handen och kände på min underarm flera gånger för att se om det verkligen satt fast det där vita.

Vi arbetar i år i en ny kyrka som ligger tvärs över vägen från den gamla. Taket på den gamla kyrkan blåste bort i en storm och den håller nu på att repareras. Den vi arbetar i nu är lite mindre så vi hoppas få flytta tillbaka. De vita byggnaderna på bilden är skolbyggnader och där undervisas myriader av barn. Vid 13-tiden var jag ute på vägen för en paus och mötte då ett 20-tal flickor i skoluniform som sprang på vägen mot skolan. På naivt svenskt vis frågade jag en av volontärerna om de hade skolgymnastik. Det hade de inte. De hade skollunch 1 timme och för att hinna hem, äta och tillbaka till skolan måste de springa både fram och tillbaka.

26 mars Söndag

Jag vaknar frisk!
Vi har en lugn frukost och går sedan ner till marknaden, som är mycket livlig på söndagar. Det är mycket mat och kläder, väskor och kvastar, böcker växter och allt mellan himmel och jord.

24 mars Suwo

Samma lokal som för 2 år sedan, men nu finns kyrkbänkar i lokalen. Tandläkaren är placerad i förrummet, vapenhuset skulle vi kanske säga i Sverige, och jag i sakristian. Det blev en ganska tung mottagning med 40 patienter, många malaria och en del ovanliga diagnoser. Idag hade jag t.ex. en man med misstänkt tumör på hörselnerven. Jag kan remittera, läkarstrejken är över, men det är fortfarande inte full kapacitet på sjukhusen. Det är generellt fler vuxna patienter nu jämfört med för 2 år sedan och det gör också diagnoserna fler.

På eftermiddagen började jag känna mig hängig och illamående. Väl hemkommen bröt det lös. Det kan väl inte vara Montesumas eller Faraos hämnd, men något hemsöker mig! Nu är det lördag eftermiddag och jag känner mig bättre, men matt och svag och i behov av mycket "tyck-synd-om", vilket jag får av mina kamrater.

23 mars Itete

Till Itete är det asfalterad och bra väg ända fram. Byggnaden vi håller till i är byggd som dispensär, sedan sist har man fått dörrar på alla rum. Jag tycker inte det är någon stor fördel eftersom det är metalldörrar, de blåser upp och smäller högt. Fortfarande jordgolv. Itete har varit en av de tyngsta klinikerna, men idag endast 40 patienter.

Under en tid nu har vi haft tandläkare med på linjen. De gör screeningundersökningar på skolbarn, undervisning i munhygien och ger akuttandvård, vilket här nästan alltid betyder att dra ut tänder. Här är det dental assistent Patrik som undervisar om tänder och munhygien. Förra gången jag var här var Patrik min tolk i Suwo, vår fredagsklinik.

22 mars Namasanda

Vanlig morgonrutin med packning av jeepar och iväg vid ca kvart över åtta. Vägarna har så här långt mycket bättre standard än för 2 år sen. Asfaltvägarna har mycket mindre "potholes" och det pågår mycket vägarbeten.

Dagens klinik Namasanda har en ny dispensärbyggnad inte så långt från den gamla. Denna är specialbyggd för ändamålet, men tyvärr fattas pengar för att fullborda den. Det är jordgolv överallt och det finns inga dörrar. Det fanns heller inga bänkar för väntande att sitta på så tandläkare Göran och hans fru Agneta har beställt och köpt in några. Ljudkulissen är otroligt hög. Mitt rum ligger i mitten, på ena sidan registrering, på andra sidan provtagning och nästa rum barn och mödravård med vaccinering. Jag ska försöka ta en ljudupptagning senare. Tyvärr ingen bild, kommer nästa vecka.

Namasanda var en ganska lugn klinik förra gången jag var här, men nu 41 patienter.





Medan personalen ställde i ordning kliniken gick tandläkare Göran och jag en promenad i omgivningen. Det är mycket folk ute på fälten och alla vinkar och hejar och frågar "How are you."  Den här mannen träffade vi på vår promenad. Han kunde inte ett ord engelska, men visade oss gärna sin bostad.

På plats 19 - 21 mars

19-21 mars

Så är jag då framme efter en lång resa. Det blir mycket sittande, men dagens motion fick vi i Amsterdam. Eftersom flyget var försenat från Stockholm fick vi springa genom hela Schiphol flygplats, men kom ombord med några minuters marginal.

Huset är sig likt. Vi är många som bor här just nu. Anders och Tord som kollega Lena och jag ska avlösa, Tandläkare Göran och hans fru Agneta.





Jag åker på samma linje som förra gången, Matungu. Det har varit läkarstrejk i Kenya i 3 månader (den är nu över), så det finns ett stort uppdämt behov. Belastningen har blivit högre på Rotarys kliniker och de här två första dagarna har jag inte haft tid för fotografering. Igår hade jag 54 patienter och idag 55, sjuksköterskan Sarah har hjälpt mig med några. Även om jag arbetat här förut så blev det här en rivstart - huvudet har inte riktigt hunnit ställa om till Kenyanska förhållanden än.

Förberedelser 2017

Pappersarbetet avklarat och visum klart. Försöker läsa in mig på det sjukdomspanorama som finns där och på de mediciner vi har att tillgå. Packning pågår. Efter förra perioden i Kenya är jag än mer övertygad om att jag inte ska köra bil där, men nödsituationer kan uppstå. Jag har idag förnyat mitt internationella körkort och dessutom har jag fått en körlektion med Toyotajeep med fyrdjulsdrift genom min gamla arbetsplats Dalregementet. Ett stort tack till dem! Is och snö fick ersätta lera och ösregn, oländiga vägar finns även i Falutrakten. Jag ska fortfarande inte köra bil i Kenya, men det känns mycket tryggare om jag skulle bli tvungen.

Våra jeepar i Kenya