21 april, tisdag, Ebubambula

Det har åskat och regnat inatt, men på morgonen har vi både el och vatten. Vi tar en härlig morgonpromenad i sval och klar morgonluft.

På morgonen packar teamet bilarna med mediciner och omläggningsmaterial, labutrustning, pallar och sophinkar, myggnät, böcker för registrering och termos med te. Utrustningen förvaras i garaget till doctors house.

All min medicinska utrustning finns i doctors box, men det finns en hel massa andra "bra att ha" saker som jag har i min ryggsäck.

• Tidning att ställa ryggsäcken på på jordgolv
• Börs för poverty fund och dagskassan
• Ombyteskläder. Onödigt tycker en del och jag har ännu inte behövt byta, men ett ösregn, en vurpa i leran eller en kräkande patient..............
• Solglasögon
• Solskydd
• Sked - om det serveras ugali med bönor eller grönsaker äts det med fingrarna och jag kan inte riktigt tekniken
• En påse nötter om ugalin, som oftast finns med till lunch, inte skulle falla i smaken någon dag
• Regnponcho - 10 meter genom ösregn räcker för att man ska bli genomblöt
• Egen handsprit - den inhemska är kladdig
• Handduk för att torka spritade händer - den röda jorden fastnar på allt och utan handduk blir man alldeles grusig om händerna
• Eget vatten
• En tub vätskeersättning hänger med, men har inte använts

Dagens mottagning var ganska lugn, inga svårt sjuka patienter som behövde remitteras. Som vanligt många med sekundärt infekterade hudåkommor, flera svamp i hårbotten och skabb. 8 av 25 hade malaria.

Efter dagens mottagningar hade vi teammöte och våra HIV-councellors berättade om hur de haterar provtagning och rådgivning. Prevalensen av HIV i Kenya är ca 6 % och vårt område ligger också på den nivån. Provtagning och behandling av HIV är gratis och mödravården lägger stor vikt vid att fånga upp, behandla och stödja drabbade.

Teamen för Matungu och Mumias jeeplinjer och vår husfru Nancy. Saknas gör vaktmästaren Evans.

20 april, måndag, Khandai

Hela gårdagens eftermiddag och kväll regnade det, även under natten. Vägarna är leriga och hala och kollega Lena hade stora problem att komma fram till sin mottagning, för mig gick det bättre.

Min mottagning i Khandai blev väldigt lugn, endast 15 patienter. Upptagningsområdet för den kliniken ligger till stor del på andra sidan en flod. Denna hade svämmat över av regnen, så patienterna kunde inte ta sig fram till oss.

Det här är en annan flod som vi passerar varje dag på väg till mina kliniker. För en månad sedan var det här en liten bäck som silade fram mellan några stenar!











Den här veckan har vi besök av Sara, AT-läkare från Sverige, som är här och auskulterar, och hon följde med kollega Lena på hennes mottagning. Den mottagningen var mera välbesökt och bland annat träffade de en mamma med ett litet barn som kom på återbesök för uppföljning. När besöket var klart avslutade mamman med att dra upp en levande höna ur sin väska och lämna över den till Lena. Hon ville visa sin uppskattning och tacksamhet, men Lena blev något ställd. Teamet hjälptes dock åt att ta hand om hönan, frakta hem den, och nu bor den hos Nancy.

19 april söndag, besök hos Nancy

Nancy är vår husfru, som hjälper oss med städning och tvätt, handling och matlagning. Hon bor i byn Namasanda, där jag har min onsdagsklinik, och idag har hon bett hem oss till sig och till sin kyrka.
Från början var det tänkt att vi skulle ta oss dit på egen hand, men våra kenyanska vänner trodde att det kunde bli problem - vi kunde bli lurade på pengar, hamna på fel buss eller avsläppt på fel hållplats - så de tog hand om allt.

Vår vaktmästare Evans promenerade med oss till busshållplatsen, stannade rätt buss, tog reda på vad vi skulle betala och talade om var vi skulle släppas av. Han lämnade dessutom med oss en lapp med namnet på hållplatsen där vi skulle stiga av och telefonnummer till honom om något krånglar. Snacka om att vara omhändertagen!

Lokalbussarna här är minibussar, som i Sverige tar högst 9 personer. Här är det tillåtet med 14 passagerare + förare, och oftast går det in några fler om man anstränger sig lite. Konduktören kan dessutom hänga ståendes i skjutdörren. Taket är invändigt förstärkt eftersom mycket packas på taket - möbler, sädessäckar, resväxor osv.

Väl framme i Harambee mötte Nancy oss och tog oss först till skräddaren som sytt upp våra klänningar. Hennes atelje sträcker sig ca 1 m längre till vänster om bilden. Skräddaren var hem till oss för måttagning för en dryg vecka sedan, levererades efter några dagar, men behöver nog justeras lite. Lena ska få sin ändrad här, men jag spar mina ändringar till hemkomsten.

Sedan tog Nancy oss med till kyrkan. Det är en liten och ganska ny församling med 77 medlemmar. Vi fick presentera oss framme vid predikstolen och i stort sett hela församlingen presenterades för oss med namn. Större delen av predikan hölls på engelska (för vår skull) och Nancy tolkade till kiswahili. Gudstjänsten innehöll mycket musik och dans, ljudvolymen var hög, men det var något fel på anläggningen så emellanåt tystnade elpiano och högtalare. Det var nästan vackrare för våra öron med a capellasång utan högtalare.








Mot slutet av gudstjänsten kallade prästen upp mig för att jag skulle läsa en välsignelse över en ny ljudanläggning som var införskaffad. Jag var minst sagt tafatt i den situationen, men jag hoppas att min bön om välsignelse gick fram både till Gud och församlingen.

Efter gudstjänsten skulle vi hem till Nancy för att träffa hennes barn och äta lunch. Det var några km dit, så nu stod vi inför nästa utmaning. Transportmedlet dit var nämligen piki-piki, motorcykel. Det är nog det vanligaste transportmedlet här och efter vägarna står unga män i klungor och väntar på kunder. De tar 2-3 passagerare och det mesta vi sett är 2 vuxna och 3 halvvuxna barn + packning på en motorcykel. Resan gick bra!







Nancy bor i ett traditionellt hus med 4 rum, ett sovrum för de sex barnen, ett vardagsrum, ett litet sovrum för sig och ett förråd. Köket ligger i ett annan hus, där hon lagar mat över öppen eld. Hon har 5 egna barn mellan 10 och 3 år och har hand om ett 12-årigt brorsbarn som blev föräldralöst vid 6 års ålder. Maken lämnade henne för 2 år sedan. Hon har 2 kor och ett antal höns, en liten plantering i anslutning till huset och en större odling längre bort.

Nancy bjöd på en fantastiskt god lunch med ris, kyckling, sky, chapati och jordnötter

Alla barnen, både Nancys och grannbarnen var mycket fascinerade över att 3 msungus fanns i huset
De var mycket roade av våra inspelade videoklipp från kyrkan och en snutt med Lenas barnbarn som sjöng en sånglek med burkar. De ville gärna bli fotograferade och se fografierna sen, men var lite förvånade över våra motivval.

18 april, lördag

Strömlöst på morgonen, sovmorgon eftersom vi ska på ett möte med Rotary Doctors ledning i Kenya, teamledare och doktorer från 5 jeeplinjer i området. Avfärd vid 9-tiden till Bungoma, en större grannstad. Jag hade fått förfrågan om jag kunde köra eftersom jag har internationellt körkort, men efter moget övervägande tackade jag nej och Joseph körde oss i stället.

Det var ett givande möte där vi kunde diskutera behov, pågående aktiviteter och möjliga förbättringar. Med oss hem till Mumias kom Sara, som gör sin AT-tjänst i Sverige, men tagit tjänstledigt för att auskultera linjerna i Siaia. Patientunderlaget där är mindre än det vi har, så hon kommer att följa oss den här veckan.

I veckan läste vi i tidningen om Kenya´s demographic Health survey. Många intressanta siffror.

• 7 av 10 barn har fullföljt vaccinationsprogrammet. Siffrorna skiljer sig åt i landet, men vår del har bra täckning.
• Akuta luftvägsinfektioner, malaria och diarre med uttorkning är främsta dödsorsaken bland barn.
• 3 av 10 barn ligger signifikant under sin tillväxtkurva.
• Vartannat hushåll i Kenya har ett insekticidpreparerat nät
• Gravida rekommenderas minst 4 besök på AnteNatalClinic. Beroende på landsända varierar antalet som uppnår detta mellan 18 och 73 %. 
• Hälften av alla kvinnor föder på Health facilities eller med hjälp av medicinskt utbildad personal.
• Medel är 4 barn per kvinna, till skillnad från mitten av 70-talet då medel var 8 barn per kvinna.
• Kvinnor som gått ut secondary school, ungefär gymnasiet, har bättre hälsa, har färre och friskare barn som är bättre vaccinerade och har bättre tillväxt.
• 58 % av lågutbildade kvinnor är omskurna, andelen minskar bland yngre kvinnor. I vår region beräknar man risken att en flicka blir omskuren till 1 på 10. Av de kvinnor och flickor jag undersökt har ingen varit omskuren.
• Varannan vuxen har HIV-testats senaste 12 månaderna, kunskapen om HIV och smittskydd är ganska bra.

De flesta siffrorna har förbättrats, men som synes finns mycket att göra.



Vi har ganska korta, men mycket intensiva arbetsdagar, ca 8 timmar. Vi kommer hem vid 3-4 tiden och sitter en stund på altanen med kaffe eller te. Vi läser på lite om sjukdomar vi stött på under dagen, men huvudet klarar inte av så mycket mer. Hemma i Falun stickar jag så fort jag får en stund över. Jag stickar baby tröjor och filtar på löpande band till Erikshjälpen och andra organisationer som skickar hjälpsändningar. Men stickning var alldeles för skrymmande att ta med hit ner. så det fick bli ett annat "Sisyfos-projekt", som riskerat att aldrig bli klart. Jag broderar kruskvalar, krage och manschetter, till mansskjortan i Leksandsdräkten. Det är plattsöm, räknat över trådar på skollinne, inte riktigt anpassat för 65-åriga ögon, så jag använder luppglasögon.

Vi har ett rikt fågelliv utanför vårt hus, med många små och färgglada fåglar, men de är svåra att fånga på bild. De flesta fåglar är långsmala i motsats till våra lite runda och bulliga - det kanske har något med kylan hemma att göra?

17 april, fredag, Suwo

Strömlöst på morgonen, strömlöst på eftermiddagen, men till kvällen fick vi både el och internet.

Dagens klinik är Suwo, med fin asfalterad väg nästan hela vägen.  Kliniken inryms i en kyrka som invigdes för bara ett och ett halvt år sedan. Även här har jag min mottagning i sakristian medan resten av teamet arbetar i varsitt hörn av kyrkorummet.







Vanligaste diagnos på alla mottagningarna är malaria, idag 9 av 30, men annars är det en spridning av diagnoser som är vanliga också i Sverige. De flesta vuxna patienter är "farmers", hårt kroppsarbetande och många med problem från rörelseorganen.

Den bild jag får av den offentliga sjukvården är ofta frustrerande och oförståelig. Vi har en förteckning över sjukhus vi kan remittera till för ytterligare utredning eller behandling, men patienterna har ofta inte råd med sjukhusavgifterna. Informationen om gjorda undersökningar och rekommenderade behandlingar ges inte eller uppfattas inte av patienterna och de givna behandlingarna skiljer sig mycket från vad vi är vana vid. Antibiotikaförskrivningen är mycket hög, ofta flera antibiotika samtidigt och i injektionsform.

En av dagens patienter var en medelålders man med mycket stark misstanke på grön starr, en smärtsam ögonsjukdom som obehandlad leder till blindhet. Jag ville remittera honom till sjukhuset med ögonspecialist, men han berättade att han redan varit där. Han hade kvitto från 3 besök, men hade inte fått reda på utredningsresultat och inte fått någon behandling eller medicinering. Nu hade han inte pengar till något fler besök utan bad att få smärtstillande i stället.





De flesta barn som jag möter är rädda för mig, framför allt barn som varit i kontakt med sjukvården tidigare, men här är två syskon som till och med efter provtagning ville leka lite tittut.

16 april, torsdag, Itete

I natt har det regnat och åskat rejält, men på morgonen hade vi strömmen i behåll. Vanlig morgonrutin och sedan avfärd. Idag behövde vi köpa vaselin och babygröt, och detta gjorde vi på Mama Vatutu, en supermarket i Mumias, sedan ut till kliniken i Itete.

Den här kliniken är den enda på min linje som inte är inrymd i en kyrka. Byggnaden är uppförd för 3 år sedan och är tänkt som en dispensär. Tanken är att verksamheten ska tas över av Health committe och det regionala styret så småningom. Tyvärr räckte inte pengarna till för färdigställande, så endast ett rum har dörr och alla rummen har jordgolv. Mitt rum är närmast hitåt och jag har ett trasigt lakan som dörr.

Vid förra veckans mottagning hade vi besök av en man från det regionala styret och förhoppningen är att pengarna ska komma loss, men vägarna kan vara långa här i Kenya.

 Sköterskan har ett litet bås för mödravård och här är det lite lyxigt på så sätt att hon har en egen brits - annars brukar vi få dela.

Det finns ett nationellt mål att alla gravida ska gå på minst 4 besök på ANC, Ante Natal Care, under graviditeten. Sentrine upplever att det är god uppslutning på våra kliniker.

Vår labtekniker Eric har ett lite  större rum. Han har en liten solcell för att driva en lampa till mikroskopet och preparaten soltorkas. De dagar vi har regn får vi ofta vänta på provsvaren.

Detta är den tyngsta kliniken och idag hade vi 53 patienter. Sköterskan tog hand om några malariapatienter åt mig och förberedde några andra. Bland besöken idag fanns 14 malariapatienter, ingen så svårt sjuk att de behövde till sjukhus. Av de besök jag haft hittills under min tid här är ca 25% malariafall, många med svår blodbrist. Nu är regntiden igång och temperaturen är lägre, ibland ner till 20 grader, och astmapatienterna blir fler och fler.

Den patient som ligger kvar på näthinnan idag är en 16-årig pojke som ramlade på en elledning för en vecka sedan, fick strömgenomgång och föll ner medvetslös på ledningen, fick brännskador på arm och rygg, samt ingångs- och utgångsbrännskador på händerna. Han behandlades akut på sjukhus men kommer nu till oss för omläggning. Skadorna på händerna är djupa och på ena handen sekundärt infekterade. Han får antibiotika, kommer för omläggning 1 gång per vecka och kommer antagligen att läka ganska bra. Men han måste ha haft änglavakt som överlevde!


När vi kommer hem på eftermiddagen är vi oftast trötta och lite spaka. Det är skönt att sitta en stund och resonera med kollega Lena om dagens patienter, få ut lite av frustrationen över det som inte går att göra och kunna resonera kring hur man skulle kunna göra med de resurser som finns.

15 april, onsdag, Namasanda

Vaknar till ösregn, så det blir ingen morgonpromenad. Kollega Lena är bekymrad för hur de ska ta sig fram till sin klinik idag - de har haft besvärligt även torra dagar. Vår väg till Namasanda kommer också att vara besvärlig men framkomlig. Jag är mera bekymrad över ösregn mot plåttaket på vår kyrka. Det kommer att bli svårt att överrösta.

Idag väntades besök till kliniken av Daniel Muruka, koordinator för Rotary Doctors Sweden i Kenya, så alla var lite på tå. Med sig hade han Lars Wallin, tandläkare på uppdrag för RDS i Migori, och hans fru. Lars är distriktsrepresentant för RDS i Sörmland och ville sätta sig in i lite mer hur jeeplinjerna fungerar.  Mottagningen var inte alltför tung, så jag fick tillfälle att berätta om verksamheten och presentera teamet.

RDS har också en aktivitet riktad speciellt mot jiggers och idag hade Health committe samlat en del personer med besvär för behandling. Volontärerna från Health committe skötte en stor del av behandlingen under överinseende av sköterskan Sentrine. Mer om Jiggers, sandloppor, i ett tidigare inlägg.