18 april Ebubambola

Äntligen regnar det!! Både i natt och igår natt har det regnat större delen av natten. Inte skyfall, som bara spolar bort jord, utan stadigt ihållande, vattnande regn. Det är verkligen något som grödorna behöver. Vägarna har klarat regnet bra hittills. Elen har bara varit borta kortare perioder.

På dagens mottagning väntade jag pojken med skabb och svåra infektioner på händerna, men han kom inte på planerat återbesök. Det är ganska vanligt att patienter uteblir. Man är inte van att ha en kontinuerlig tillgång till sjukvård utan i stället van att söka den sjukvård som finns när situationen blir olidlig. Men en sån här gång blir fördelarna med vår organisation tydlig. Volontärerna i klinikernas hälsokommitte har upptagningsområdet uppdelat mellan sig och vederbörande volontär kommer att söka upp familjen och påminna/övertala dem att komma nästa vecka.

I höst är det val i Kenya. Om jag förstått det rätt väljer man på alla nivåer, president, parlament och regionala styren. Det finns 2 stora partier (?) och massor med små. Man har personval och idag var en politiker på kampanj utanför kyrkan där vi hade vår mottagning. Det samlades mycket folk, musik och tal, folk som skanderade. Jag fick höra att han pratade, delade ut lite pengar och sen åkte igen.





Idag har jag köpt mig en souvernir från Kenya. På bilden från Merhabs kyrka ser man ett fyrkantigt bräde som är ett rytminstrument. För någon vecka sedan såg jag ett likadant i kyrkan i Ebubambola, där vi har vår klinik. Det visar sig att ordföranden i hälsokommitten känner en man som tillverkar sådana och nu är jag lycklig ägare.

12-14 april

Stora mottagningar i Namasanda och Itete, jag är lite trött på eftermiddagen när jag kommer hem. Nu väntar dock långhelg.

Torsdag eftermiddag har Nancy gjort festmat åt oss. Kollega Lena har åkt till Kisumu så det är bara familjen. vi serveras helstekt talapia med lite sås av tomat och sky, ris och rikligt med skoumavicki, som är en sorts grönkålsliknande sak, strimlad och tillagad med tomat och paprika.

11 april Ebubambola

I vanliga fall brukar jag sitta i sakristian i den här kyrkan, men idag saknades nyckeln så jag fick ett provisorisk rum. Egentligen bättre ljus och luftigare, inte så varmt. Dan-Erik var med även idag.







En minnesvärd patient från dagens mottagning var en 5-årig pojke med mycket svår skabb. Han hade en bakterieinfektion som gjort att fingrarna var inbäddade i en stor sårskorpa med sprickor. Rengöringen var mycket smärtsam och han var ledsen. Vi hade tagit kort på förändringarna tidigare och nu ropade han  "msungu ska komma och blixtra och ta kort så det inte gör så ont". Han kom från en mycket fattig familj och han hade inga skor. Efter behandlingen fick han ett par skor och fast han fortfarande snyftade så var han glad.

Chrispas är min nuvarande chaufför och lab technic. Vi har numera en uppladdningsbar solcellslampa för mikroskopin, så vi behöver inte längre lita till medhavd solcell.

Vi har möjlighet att testa för malaria, Hb, blodsocker, urinsticka, HIV, graviditetstest och framför allt för gravida även syfilis. Chrispas kan också mikroskopera för cystor och maskägg, men detta är så tidsödande så det får bli kliniska diagnoser.

Vi har numera en Hb mätare som är modern och exakt, men materialet är mycket dyrt ( i detta sammanhang) och en screeningmetod är att titta på insidan av ögonlocken. Det är svårt i början att hitta referensramarna, hur blekt får det vara? , men så småningom får man god vägledning.

Lite solberoende är vi fortfarande - malariaproven måste torka i solsken.










Efter hemkomsten var vi på studiebesök på St Marys hospital. Det är ett katolskt missionssjukhus som är betydligt dyrare än governement hospitals, men välutrustat och ligger centralt i Mumias. Vice sjukhuschefen visade oss runt på ett mycket engagerat sätt och det märktes att han var stolt över verksamheten. Det var omtumlande för oss att se, påminde lite om engelska sjukhus från krigstiden så som man sett på film. Avdelningarna var stora, 40-50 på varje avdelning, sjukhussängarna mycket enkla, behandlingsmetoderna liknande våra svenska, hygienmöjligheterna mycket enklare. Personlig och vänlig omvårdnad av patienterna. Trångt! Sjukhuskök, nutritionist och man har tänkt till på kost och information. Enkel, basal laboratorieverksamhet, men mycket avancerat TBC-lab där man också servar regionen. En privatavdelning med mycket lyxig service, där överskottet går till att driva resten av sjukhuset. En liten akutavdelning,som var kaotisk, 5-6 britsar åtskilda med skynken. En mamma med baby satt bakom ett bord, väntade på blodtransfusion för babyn. Medan vi var där kom en man in sittande bak på en motorcykel. Han hade varit med om en trafikolycka och både skenben och vadben var av och han hade fruktansvärt ont. Akutmottagningen har öppet dygnet runt och man har röntgenjour, man kan operera dagligen. Tyvärr tog jag inga bilder från sjukhusbesöket.

Vi fick också höra att det finns en offentlig sjukförsäkring man kan ansluta sig till för 500 Ksh i månaden, ca 50 kr. Det lät som en ganska förmånlig försäkring, men 500 Ksh är långt utöver möjlighetens gräns för de flesta patienter vi möter på jeeplinjerna.

10 april Khandai

Sonen Dan-Erik följer med ut till mottagningen. Det blev en stor mottagning, 54 patienter och några riktigt svårt sjuka. Liksom för alla som ser verksamheten för första gången blev det en annorlunda och omskakande upplevelse för honom.



















Varje by som har en klinik har ett hälsoråd bestående av volontärer. De iordningställer klinikerna och hjälper till med registrering, har en del undervisning för väntande patienter och gör lunch till jeepteamet efter avslutad mottagning. De är en mycket viktig del av verksamheten.







Att det är en verksamhet knuten till Rotary doctors är mycket viktigt och alla som är knutna till kliniken har kläder som markerar detta. Volontärerna har förkläden.

8-9 april hämtar familjen i Kisumo

Idag är en spännande dag för idag kommer maken Per-olof och 2 av sönerna till Kisumu. Alla chaufförer från jeepteamen är upptagna på ett staff meeting så jag har fått hyra in en chaufför från Mumias sugar att köra mig ner.

Det blir en trevlig resa där jag hinner intervjua chauffören Francis om en massa saker. Mumias suger är Kenyas största sockerfabrik och den har gått bra i många år. Så inte nu längre. Under flera år har man inte betalat bönderna för deras sockerrör och de har börjat odla andra grödor i stället. Fabriken får inte sina råvaror, kan inte producera och landet måste importera socker. Man kommer att stänga ner produktionen i tre månader och de flesta i personalen blir permitterade. Många av de anställda har små jordlotter kring sina hem, men de var inte förberedda på permitteringen och jordlotterna är inte förberedda eller planterade. Det finns en fackförening, men den är mycket svag. Det finns inget offentligt ekonomiskt stöd för de som permitteras.

Francis kör brandbilen i industribrandkåren. Det finns en brandkårsorganisation i staden Mumias också, men de har ingen brandbil, så om det börjar brinna i staden rycker industribrandkåren ut.

Sedan några år tillbaka betalar staten ut en ålderspension till de som är över 70 år. De får 3000 Ksh per månad, ca 300 kronor. Det räcker inte att leva enbart på detta, men har man barn, barnbarn och någon liten jordlott som man orkar bruka så går det.

Familjen kom som planerat och vi tillbringade första dygnet på Mill Hill house hos de katolska prästerna. Som vanligt mycket god mat och vänligt vänligt bemötande. Vi tog en promenad ner till Hippo point, där vi förra gången såg flodhästar. Det var förskräckligt varmt och när vi kom fram var hela viken full av vattenhyacinter, flera hundra meter ut i Viktoriasjön. Det vildaste vi såg var korna i bakgrunden på bilden nedan.

7 april, Suwo

Stor mottagning igen och beklämmande mycket skabb och jiggers hos barnen.

Skabb med bakterieinfektion

 När vi var klara med mottagningen och höll på att plocka ihop kom åskan och regnet. Jag är innerligt tacksam för att mottagningen var klar, för ösregn på korrugerat plåttak och afrikanskt åskväder är ingen bra kombination - man hör inte ens sig själv prata.



Regnen är dock välkomna. De är lite försenade och majsen och övriga grödor behöver komma igång. All plantering är inte klar, men det måste komma mer regn innan man kan fortsätta. Ett annat hot mot skörden är invasion av en skadeinsekt, fall army vorm, som förstör framför allt majsen, stapelfödan häromkring.

All jordbruksmark behövs, så gräsmattan runt Doctors house har delvis grävts upp och odlas av personalen i jeepteamen. De är ofta kvar på kvällarna och planterar och rensar. De odlar mest majs, men också bönor och irish potatoes, vanlig potatis.

Komposthög behövs inte - det ser hönsen till. Personalen har dem som en extra inkomstkälla. De håller till bakom huset. Det är trevligt att höra dem under dagen, men tuppen är lite för morgonpigg för vår smak - omkring 5 börjar han gala, samtidigt som imamen gör första böneutropet.

6 april Itete

Dagens mottagning var Itete, känd för att vara välbesökt. Så var det idag också, 65 patienter varav nurse Sarah hjäpte mig med 7. Många patienter handlägges efter rutiner, men jag är ändå ganska spak när jag kommer hem efter dagens mottagning. Bloggandet blir inte så utförligt som jag hade planerat.

Mannen i ljusblått förkläde är Mattias, volontär och chairman för Health committe. 75 år gammal men still going strong.

Ibland blir väntan lång, då får man söka skugga.

Även hundarna söker skugga. Vi är inte riktigt bekväma med magra, lite raggiga hundar som springer lösa. De verkar inte tillhöra någon särskild, kommer ofta nära, men har aldrig varit aggressiva mot oss.